amanda

Fyfan vad humöret går upp och ner Hela tiden. Jag är glad för att jag har en underbar pojkvän som älskar mig, att han har en gullig familj och att våran lägenhet börjar bli så fin! Jag är tacksam för att jag och min familj är friska.

Men ibland kan jag inte styra tankarna. Ibland känner jag mig bara så jävla ensam. Jag har E, hans mamma och Athena. E's kompisar kommer ju och går varje dag och det var i förrgår som jag faktiskt kände avundsjuka när han åkte iväg med sina vänner och var borta nästan hela dagen. Jag vill inte känna så för jag är ju glad för hans skull men jag vill också ha en vän att hitta på saker med. Bara ta en fika och snacka. Utan falskhet.

Jag tycker också det är skönt att vara ensam ibland. Men t.om jag tycker detta är för mycket.
Min telefon har aldrig under hela mitt liv varit så tyst som de här året. Om det ringer så vet jag redan innan vem det är. E, hans mamma, min mamma eller Sara. Eller någon myndighet. 

Läste en text imorse som löd typ såhär
"Om man hela livet söker efter fel hos vänner så slutar man upp som friendless" och det är väl det jag har gjort. Mina vänner från förr vill jag inte va vän med längre. Av olika anledningar. Man har trott att man har kunnat lita på dem men ens riktiga sida kommer alltid fram. Till slut blir man less I guess. 
Min bästa vän som också bodde här, pratar jag inte med längre. Efter vårat bråk känner jag bara att det inte går att rädda. Klart jag saknar henne vissa dagar och vill ringa henne, men då tänker jag på det som hänt. När är enough enough egentligen? Ska man förlåta gång på gång för att vara en bra människa? Eller blir man då dömd som den "blinda"? Många har sagt att "men hon har alltid varit så" men jag har väl blundat för det antar jag. Tills någon fick mig att öppna ögonen och inse att jag inte förtjänar det. 

Men vad förtjänar jag då? 

Jag är så glad att jag har kvar Sara i mitt liv. Sara som känner mig ut och in och som jag litar på till 100%. Hon jag alltid ringer om jag är ledsen för jag vet att hon finns där. Saknar henne och önskar att vi bodde närmre.

Om jag och E bråkar och jag bara vill gå ut och andas. Vart ska jag gå? Jag går bara runt. 
Hade verkligen gjort allt för att min mamma skulle bo här. Att bara komma bort en stund och få en sån bamsekram som ingen men din mamma kan ge dig. Bara det räcker. Att få känna sig som 5 år igen för en liten stund. Det tror jag faktiskt att alla behöver. Fan vad jag saknar henne, varje dag!!! Min högsta önskan just nu är att hon en dag ringer mig och säger "Amanda, gissa vad?! Jag och/eller R har fått jobb i södra!!" Tror jag hade tuppat av :) För jag vet också att dem skulle må bättre här. 

 

Det som jag tycker är extra jobbigt är att jag är så kefft blyg också. Ibland får jag bara hjärnsläpp och vet inte vad jag ska säga. 

Med allt det här så känner jag att jag blir mer och mer folkskygg. Varje gång jag och E tex ska ut och äta eller gå på bio och det är lite folk, jag ba YEEES! INGA MÄNNISKOR! Känner mig så jävla stressad och iaktagen när det är mycket folk. Fett jobbigt. Verkligen. Folk tror jag skojar och gör till mig, men nej. Jag vet inte om det är någon psykos eller om det är för att man kommer från Norrland och är van att det är lite folk när man går ut eller så är det för att jag knappt pratar med någon. Brukar skoja med E och säga att jag snart kommer tappa talförmågan.

Jobbet gör ju också att jag inte har några "kollegor". Det är så svårt att hitta vänner i den här åldern!!

Chaima är en gammal arbetskollega till E. Vi umgicks några gånger i somras men sen reste hon bort och sen har vi inte pratat. Jag minns att jag ibland kunde känna mig tråkig när jag var med henne. Hon är rätt galen och sprallig av sig och skäms inte för något! (love it) Men hon sa till mig "Jag behöver umgås med någon som är lugnare, som kan dra ner mig lite haha" Och jag behöver tvärtom! Någon som drar upp mig lite!  Men jag kunde endå känna så ibland. Att jag inte ville gå ut och festa, utan mest chilla. 
E säger ofta till mig att jag ska sluta tänka så mycket för det trycker ner mig själv. Jag säger ofta "men tänk om....? Ska vi åka dit sen efter vi varit där....? ska vi...blala. Jag måste alltid ha koll på allt. Nu börjar jag äntligen fatta vad han menar. Jag tänker Alldeles för mycket och måste lära mig att ta allt som det kommer. På det sättet kanske jag kan slappna av mer... jag vet inte.  

 

Ibland känner jag bara för att packa mina grejer och dra tillbaka till Norrland. Men jag vill egentligen inte det. Jag älskar Göteborg.

Det kanske är dags att träffa en psykolog iallafall. Bara för att få prata av sig utan att bli dömd. På ett sätt känns det löjligt och jag skulle aldrig berätta det för E. Men Kanske känns lättare då.

 

Puuhh... känns faktiskt lite bättre nu. 

Adios